Foto: Yanan Li
En fråga som stannar kvar hos mig efter att ha sett Liv i färg & form på Millesgården är hur många timmar de hade på dygnet, för hur hann Robert och Barbro Nilsson egentligen med allt?
De skapade, undervisade, reste, samarbetade, byggde hus, arbetade med andra konstnärer och formgivare och tycks ständigt ha haft nya projekt på gång. Och någonstans mitt i allt detta hann de också leva tillsammans. Lyckligt dessutom, av allt att döma. Utställningen på Millesgården berättar om två konstnärskap, men kanske ännu mer om ett gemensamt kreativt liv.
Foto: Kulturista
Utställningen på Millesgården berättar om två konstnärskap, men kanske ännu mer om ett gemensamt kreativt liv.
TVÅ LIV FYLLDA AV SKAPANDE
Barbro Nilsson var en av Sveriges mest betydelsefulla textilkonstnärer. Hon var konstnärlig ledare för Märta Måås-Fjetterströms vävateljé i Båstad, undervisade på Konstfack och skapade samtidigt sina egna färgstarka textilier.
Robert Nilsson var skulptör, keramiker och formgivare. Han var elev till Carl Milles, fick sitt internationella genombrott på världsutställningen i Paris 1937 och samarbetade senare med arkitekten Sigurd Lewerentz, bland annat i arbetet med Markuskyrkan i Stockholm och Sankt Petri kyrka i Klippan.
Under flera år bodde paret i Rom, där de samlade på sig intryck som skulle följa dem genom resten av livet. När de kom hem byggde de tillsammans med arkitekten Sven Ivar Lind ett hem och en ateljé utanför Höganäs. Ett hem som också blev en arbetsplats. Eller kanske var det tvärtom.
I utställningen finns spåren överallt. Skisser, vävprover, akvareller, modeller, fotografier, brev och dagböcker. Monumentala textilier samsas med små arbetsprover och mitt i allt står en sju meter lång specialbyggd vävstol.
Foto: Yanan Li
BARBRO OCH ALLA DE ANDRA
Berättelsen om Barbro Nilsson handlar också om människorna omkring henne. Som konstnärlig ledare arbetade hon nära väverskorna och det är bilden av en generös arbetskamrat som dröjer sig kvar hos mig. En människa som såg dem hon arbetade tillsammans med och månade om att också de skulle få erkännande för sitt arbete. Det finns något i hennes sätt att vara som får mig att tänka på min egen farmor.
Samma generösa inställning till barn och deras misstag. Det var inte hela världen om något blev fel. Tvärtom. Hur skulle man annars lära sig? Och trots en mycket hektisk tillvaro verkar det ha funnits ett lugn hos henne, precis som hos min farmor, som alltid hade något för händerna.
Det kan låta som en liten detalj i berättelsen om en av Sveriges stora textilkonstnärer. För mig gör den henne mer intressant. Plötsligt träder en människa fram bakom alla mattor, vävar och meriter.
Foto: Yanan Li
ROBERT OCH HANS KNORPLAR
Robert Nilssons produktion var enorm. Ändå sålde han inte sina verk. Inte ett enda. De små keramiska figurerna kallade han för knorplar, och han gjorde en om dagen. Bara den uppgiften säger en del om hans närmast outtröttliga skaparlust.
Och då kommer vi till en detalj som gör det hela ännu mer fascinerande: Robert hade ingen egen ugn. Alla dessa knorplar, och all annan keramik han producerade, fick alltså brännas hos andra.
För nog måste man ha varit en smula besvärlig om man ständigt kom med ny keramik och återkommande behövde få låna plats i någon annans ugn? Samtidigt måste han ha varit ganska älskvärd. För de lät honom uppenbarligen fortsätta.
Och kanske säger även det något om det kreativa liv som växer fram i utställningen. Robert och Barbro skapade inte i något isolerat konstnärsgeni-vakuum. Runt dem fanns väverskor, hantverkare, arkitekter, konstnärer och vänner. Människor som arbetade tillsammans, hjälpte varandra och blev en del av varandras skapande.
Foto: Kulturista
ETT LYCKLIGT KONSTNÄRSLIV
Och så finns kärleken. Robert och Barbro Nilsson levde och arbetade tillsammans under ett långt liv och uttryckte själva ofta att de var lyckliga. Det är nästan det finaste med Liv i färg & form.
För utställningen handlar förstås om svensk skulptur och textilkonst. Om material, färger, former och ett stycke svensk designhistoria. Men den handlar också om något mycket enklare och samtidigt svårare att fånga. Två människor som verkade ha tyckt om att arbeta. Som verkar ha tyckt om andra människor. Och som framför allt verkar ha tyckt väldigt mycket om varandra.
Kanske var det därför de hann med så mycket men jag lämnar utställningen inte helt övertygad om att deras dygn bara hade 24 timmar.
Foto: Yanan Li
Liv i färg & form – Barbro och Robert Nilsson visas på Millesgården Museum 12 september 2026–29 mars 2027.