Det råder torka på Nordiska Trädgårdar i år. Det mesta kändes trött och hafsigt. Jag saknade de stora idéträdgårdarna som var så fantastiska i fjol, saknar också en form för hela utställningsscenografin och jag saknar definitivt möjlighet att kunna sätta mig ner någonstans. Det är förbaskat oförskämt att ta in närmare 10 000 personer och inte fixa bänkar och stolar, ens så det räcker till matgästerna. – Folk satt på golvet och åt.
Inte bra!

Jag tycker också att balkongutställningen i år var något av det sömnigaste jag sett. Vad har hänt? Intresset för balkonger har väl aldrig varit större?

Oasen som vattnade hela arrangemanget hittade jag på ”Krämargatan” det är nämligen vad jag brukar kalla korridoren mellan A- och B-hallen. Där står vanligtvis de som säljer obskyra saker som sällan har med själva mässan att göra.

Men här fanns en liten miniutställning av Torbjörn Boströms samling av vattenkannor i plast. Torbjörn har samlat på vattenkannor i plast från 50-, 60- och 70-talet och det knep i hjärteroten när jag kände igen ett par som jag själv ägt – och kastat!! Han har inte mindre än 145 stycken. Till vardags ligger de nedpackade i bananlådor men drömmen om en stor bostad och en fondvägg fylld med vattenkannor hägrar.

Foto: Flitiga Myran

Samlare nöjer sig sällan med att samla på ett objekt och Torbjörns egentliga samlarvurm är ryamattor.
Om du har vägarna förbi Linköping i sommar visar Östergötlands läns museum utställningen Återkomst, där visas Torbjörns samling av ryamattor från 60-talet i design av Marianne Richter.