Foto: Kulturista
Bakom en anonym träport i en anspråkslös 1700-talsfasad på Maria Prästgårdsgata på Södermalm döljer sig en fantastisk gammal konstnärsgård. På innergården samsas skulpturer med träd och gamla ateljébyggnader.
Här skapade skulptören Christian Eriksson i början av 1900-talet en konstnärsgård tillsammans med arkitekten Ragnar Östberg, samme man som ritade Stockholms stadshus. Sonen Liss Eriksson tog senare över ateljén och verkade för att miljön skulle bevaras. Gården är idag byggnadsminnesförklarad och här har flera konstnärer fortfarande sina ateljéer.
En av dem är Maria Hall. Det är henne jag ska besöka.
Under vårt samtal återkommer vi flera gånger till vad konsten betyder för oss. Vi är överens om att den kan vara en vän. Något att söka sig till, vila i och hämta tröst ur.
Foto: Kulturista
Min nyfikenhet på Maria väcktes 2024, när jag såg hennes rosa målningar hos Galleri Glas på Market Art Fair på Liljevalchs. Sedan dess har jag följt hennes konstnärskap på avstånd, tills jag till slut tog mod till mig och frågade om jag fick komma på besök. Och det fick jag.
Trappan upp till Marias ateljé är smal och brant, lite sned och vind. Den får mig direkt att tänka på Carl Fredrik Hills målning Trappgata i Montigny-sur-Loing från 1876, ett motiv från en liten ort sydost om Paris. Maria har själv besökt platsen och målat samma trappa. Jag kan inte låta bli att fundera på om det verkligen är en slump att hon valt att måla just den trappan.
Foto: Kulturista
Väl inne i ateljén känns det som att ha förflyttats till 1880-talets Paris. Det höga, vitmålade taket, de slitna trägolven och framför allt det enorma spröjsade fönsterpartiet som fortsätter upp i taket. Här skulle vilken av den tidens stora konstnärer som helst ha kunnat arbeta.
Maria Hall växte upp i Göteborg med konsten som en naturlig del av barndomen och sin pappa som ciceron på museer och utställningar. Men konsten blev också något högst personligt. När hon saknade ord för sina känslor tog hon till pennan och genom tecknandet kunde hon uttrycka sådant som var svårt att prata om, inte minst sorg.
Foto: Kulturista
Det är en berättelse jag känner igen mig i, även om min väg till konsten har sett annorlunda ut. För Maria blev skapandet ett sätt att uttrycka känslor. Själv har jag framför allt använt konsten för att bearbeta mina. Men betydelsen den har fått i våra liv är densamma.
Under vårt samtal återkommer vi flera gånger till vad konsten betyder för oss. Vi är överens om att den kan vara en vän. Något att söka sig till, vila i och hämta tröst ur.
Vi kommer också in på det där med talang. Måste man ha en särskild begåvning för att bli konstnär, eller handlar det mest om att vara envis och öva, öva och öva?
Maria tror att envisheten är minst lika viktig som talangen. Och konstskola är nyttigt, menar hon.
Själv hade hon från början tänkt sig en framtid som författare. Men så sökte hon till konstskola, kom in och på den vägen är det. Måleriet tog över, men skrivandet har hon fortsatt med. År 2023 kom hennes bok Carl Fredrik Hill – Jag följer dina spår, resultatet av flera års resor till de franska platser där Hill målade. Fascinationen för hans konst har funnits där sedan tonåren.
DE ALLRA MINSTA PENSLARNA
Mitt under samtalet får jag syn på hennes penslar. De är pyttesmå. Nästan löjligt små i förhållande till de stora målningar som omger oss. Har hon verkligen målat allt detta med de där? Jo, det har hon.
Det är nästan obegripligt att tänka sig hur många små penseldrag som ryms i en enda målning. Vilket tålamod, vilken precision och vilken envishet det måste kräva.
Samtidigt känner jag igen mig. När jag själv målar är det också de minsta penslarna som gäller. Vi konstaterar att vi nog bägge har ett kontrollbehov, åtminstone när det handlar om att måla.
Foto: Kulturista
FRÅN ROSA TILL GRÖNT
På senare år har Maria också upptäckt grafiken. Hon har arbetat tillsammans med Siv Johansson, en av Sveriges främsta koppartryckare, som genom åren samarbetat med bland andra Lena Cronqvist och Jesper Waldersten.
För Maria har grafiken inneburit en ny frihet. Till skillnad från måleriet, där hon arbetar med sina små penslar och har kontroll över varje detalj, innebär grafiken en process där resultatet inte alltid går att förutse. Det har gett henne möjlighet att släppa lite på kontrollen och låta det oväntade få större utrymme.
I de grafiska verken möter jag en annan färgskala än den jag först förknippade med Maria Hall. Här dominerar det gröna, men inte vårens friska grönska. Snarare höstens dova toner, det som håller på att vissna, förlora sin kraft och långsamt försvinna.
Jag tänker tillbaka på de rosa målningarna som jag upptäckte på Liljevalchs. Vid första anblicken kan de upplevas som ljusa, nästan glada. Men där finns också det lila, en färg som för mig för tankarna till eftertanke och sorg.
Kanske var det just den dubbelheten jag fastnade för redan då. Det vackra som också rymmer något vemod. Det skira och det sorgsna, sida vid sida.
Under besöket visar Maria mig också ett herbarium som hennes mamma har gjort. De omsorgsfullt pressade och torkade växterna är fantastiskt vackra. Maria berättar att hon gärna skulle vilja göra något konstnärligt med dem som utgångspunkt.
Jag tänker på hur väl de passar in i den värld jag möter i hennes målningar. Växter som en gång levt och blommat, men som nu finns bevarade på papper. Även här finns det vackra och det förgängliga sida vid sida.
Vi har hunnit prata om konst, sorg, skrivande, små penslar och behovet av kontroll. Och kanske är det just de där pyttesmå penslarna jag kommer att tänka på nästa gång jag ser en målning av Maria Hall.