Jag ska erkänna en sak. Jag var faktiskt ganska mätt på Lars Lerin. Ett fantastiskt konstnärskap, absolut, men efter böcker, tv-program, dokumentärer och utställningar kändes det som att jag sett tillräckligt. Fanns det verkligen något mer att berätta? Ja, faktiskt.
Foto: Elverket
I Det mörka ljuset, som visas på nya Elverket i Stockholm, återvänder filmaren Sara Broos till Lars Lerin, som har funnits i hennes liv sedan barndomen. Han är hennes gudfar och bodde granne med familjen utanför Hagfors. Saras föräldrar är konstnärerna Karin och Marc Broos och Lars var en del av den värld hon växte upp i.
Sara med hunden Sasha. Foto: Kulturista
Först märkte jag att det nästan stressade mig. Jag är så van vid snabba klipp och ständig rörelse att stillheten kändes ovan. Men efter en stund hände något. Ett lugn infann sig.
EN BERÄTTELSE VI INTE REDAN KÄNNER
Sara har skildrat Lars tidigare. I den prisbelönta dokumentären För dig naken från 2012 följde hon hans sökande efter kärleken och det första mötet med Manoel Marques, Junior.
Sedan dess har Lars blivit en av Sveriges mest folkkära kulturpersonligheter. När Sara nu återvände till honom ville hon berätta något som publiken kanske ännu inte hade mött.
Det som berörde mig starkast var skildringen av Lars som barn. Känslan av utanförskap och hur han sökte sig till traktens särlingar, människor som på olika sätt levde vid sidan av det förväntade.
De flesta kan nog känna igen något av den där vilsenheten från sin egen ungdom, även om Lars hade det betydligt svårare än många andra. I filmen finns både mörker och ensamhet, men också den tidiga blicken för andra människor och en stark längtan efter att skapa.
Det är här Det mörka ljuset hittar något nytt. Filmen handlar inte bara om den berömde konstnären Lars Lerin, utan om de människor, miljöer och erfarenheter som formade honom långt innan han blev folkkär.
Foto: Kulturista
SARAS BLICK PÅ LARS
Lars har inte varit delaktig i hur berättelsen har utformats. Sara har fått tillgång till hans målningar, fotografier och privata filmer och har spelat in hans berättarröst, men urvalet och den konstnärliga bearbetningen är hennes.
Det är alltså inte Lars egen sammanställning av sitt liv, utan Saras blick på en människa hon har känt sedan barndomen.
Konstnärer gräver ofta där de står, i det de själva har upplevt och i de människor som format dem. I Saras filmer återkommer de nära relationerna. Gudfadern Lars i För dig naken, mamma Karin i Speglingar och nu Lars igen i Det mörka ljuset.
Filmerna skiljer sig åt, men för mig finns både det långsamma tempot och melankolin i dem alla. Sara skyndar inte förbi det svåra. Hon låter tystnaden, tvekan och mörkret finnas kvar.
FAMILJEN BROOS
Min egen ingång till Sara går genom hennes familj. Jag besökte Alma Löv under det sista året som hennes pappa Marc drev verksamheten och blev helt tagen av platsen. Numera är det Saras syster Stella som driver Alma Löv vidare. Vid mitt besök fick jag träffa Karin Broos, se hennes ateljé och möta målningarna i den miljö där de skapades. Sedan dess har jag följt familjen och deras olika konstnärskap.
I dokumentären Speglingar riktade Sara kameran mot sin mamma. Mor och dotter reste till Jūrmala i Lettland i ett försök att komma varandra närmare. Resan gav inte det samtal Sara hade hoppats på, men blev utgångspunkten för en personlig film om relationen mellan mor och dotter och om gränsen mellan konst och liv.
När Karin senare hade sin stora utställning på Liljevalchs fanns Jūrmala också med i några av målningarna. För mig blev sambandet mellan Saras filmer, Karins måleri och familjens gemensamma historia väldigt tydligt.
När Sara nu återvänder till Lars finns samma personliga utgångspunkt, men berättelsen får en helt annan form.
Foto: Kulturista
NÄR TEMPOT FÅR SJUNKA
Omslutande konstupplevelser har blivit allt vanligare. Ofta innebär de att välkända målningar förstoras och projiceras över väggar och golv. Det mörka ljuset gör något annat.
Här blandas Lerins målningar med fotografier, privata filmer, musik och berättelser ur ett liv. Lars egen röst leder oss genom minnena och rummet blir en del av filmen.
Tempot är mycket långsamt. Först märkte jag att det nästan stressade mig. Jag är så van vid snabba klipp och ständig rörelse att stillheten kändes ovan.
Men efter en stund hände något. Ett lugn infann sig. Jag såg hur axlar sjönk runt omkring mig och hörde stilla gråt och snyftningar i mörkret. Filmen försöker inte skynda vidare när något blir sorgligt eller obekvämt. Den låter känslan stanna kvar.
ETT NYTT SÄTT ATT ARBETA
När Fredrik Wikingsson kontaktade Sara om projektet fick hon fria händer att skapa för det stora rummet på Elverket. Uppdraget krävde ett helt annat sätt att tänka än hennes tidigare filmer.
Sara berättade under vår korta pratstund att det till en början var svårt att föreställa sig hur filmen skulle fungera i det stora rummet. Därför byggde hon först en fysisk modell, som sedan återskapades digitalt. På så sätt kunde hon få en bild av hur bilderna skulle röra sig över väggar och golv och hur de olika delarna skulle möta publiken. Hon var också noga med att poängtera att all animation är skapad för hand, utan hjälp av AI.
Arbetet innebar också samarbeten med yrkesgrupper som hon inte tidigare hade arbetat med. Film, måleri, ljus, ljud och teknik behövde fogas samman till en gemensam berättelse.
För mig blev det tydligt att det inte bara handlade om att visa en dokumentär i större format. Rummet, bilderna och det långsamma tempot samverkade på ett sätt som förändrade hur jag tog emot berättelsen.
Jag gick till Elverket ganska övertygad om att jag redan hade sett det mesta som fanns att berätta om Lars Lerin. Men Sara Broos fick mig att se honom på nytt. Och kanske är det just det som gör Det mörka ljuset så stark. Inte att vi får veta allt om Lars, utan att vi får komma lite närmare människan bakom konstnären.